Försöker få ner i ord hur jag mår, men finner inga ord som kan beskriva min otroliga smärta jag känner i mitt bröst.
Jag känner mig värdelös. Jag känner mig i vägen för allt och alla. Jag mår rent av sagt så in i helvetes jävla dåligt. Det känns inte som någon förstår. Jag har många omkring mig som försöker stötta mig. Men det känns ändå som ingen förstår.
Jag vill bara försvinna. Sjunka under jorden. Vill bara bort. Vill inte finnas, vill inte andas, vill inte tänka, vill inte känna såhär.
Jag vill må bra. Jag vill kunna vara lycklig. Jag vill kunna känna att mitt liv är bra och har en mening. Jag vill kunna tänka att jag mår bra och att jag lever. Jag känner mig död. Jag känner mig bara i vägen för allt och alla.
Jag vill inte ha det såhär. Jag vill ju må bra och leva livet. I denna åldern ska man må bra och leva livet. Man ska ha massor med kompisar och umgås med dom och skratta och ha roligt. Inte tvinga fram ett leende för man är för svag för att visa att man mår dåligt. Jag vill inte ha det såhär.
Jag vill kunna le ett äkta leende och inte ett falskt. Jag vill kunna skratta ett riktigt skratt utan att känna mig falsk. Jag vill, jag vill, jag vill. Men det går inte. Det är sällan jag ler och skrattar utan att jag mår dåligt på samma gång. Det är som att min hjärna inte tillåter mig att må bra. Jag får inte känna såhär säger den.
När ångesten kommer hör jag tankar att jag ska skada mig själv. Jag berättade detta för min mamma. Jag har nog aldrig blivit så arg på henne som jag blev när jag fick höra “du inbillar dig”. Jag gapade på henne i telefonen. Jag blev så arg så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Min egen mamma liksom. Pappa lyssnar och han förstår mig.